Häromdagen i skolan pratade vi om fosterdiagnostik och det är verkligen något som kan göra mig upprörd. Visst är det bra att det finns, men som det är nu så tycker jag att det har gått för långt. Vart är vi på väg? Vill vi ha en värld med bara A-människor, en värld där det bara finns perfekta människor? Är det rätt att välja bort barn som inte är som alla andra eller som har fel kön? Är det rätt att leka Gud? Vill vi ha tillbaka Hitlers nazityskland?
Kanske att jag är för hård, men som det är nu tar fler och fler reda på könet och det är inget fel med det så länge man inte tar bort barnet för att det har fel kön. Jag och min man tog också reda på könet båda graviditeterna, men det gjorde vi för att vi var nyfikna inte för att vi gärna ville ha det ena eller andra könet. Dem flesta föräldrar som väntar barn nu för tiden blir erbjudna ett KUB-test, där man tar reda på hur stor risk man har att få ett skadat/missbildat barn och vad gör dem sedan med den siffran? Dem flesta väljer att ta bort barnet, även om dem inte är säkra på att barnet är sjukt. Jag mår illa! Visst, vem är jag att döma folk och ha rätt att tycka så, men jag anser att alla barn har rätt att leva även om dem har klumpfot eller downs syndrom eller föds med tarmarna utanför magen. Jo, det är sant, vi hörde på vår föreläsning att det fanns dem som tog bort barnet pga klumpfot och det kan man ordna med bara en operation, likaså om tarmarna är utanför. En enkel operation och sedan har man ett barn som alla andra. Människor med downs syndrom lever nu tills dem är 60, medelåldern var det 2002. År 1920 var bara medelåldern 5 år, ändå väljer människor bort barnet om dem får reda på att dem väntar ett sådant barn. Är det rätt eller inte?
Jag vet inte hur jag skulle ställa mig till det om jag visste att jag väntade ett handikappat barn. Skillnaden är dock att jag skulle aldrig ta ett sådant test, jag skulle inte ens vilja veta. Om bara några år kommer man bara kunna ta ett enkelt blodprov och på sådant sätt veta vilket kön det är på barnet och om det är missbildat/sjukt eller inte och hur lätt är det inte då för dem som vill att välja bort det. Nej, ibland undrar jag vart vi är på väg någonstans.
I skolan läste vi en berättelse om en mamma som fick ett barn med downs syndrom och hon jämförde det med att åka på semester. Hon var inställd på att åka till Italien med allt vad det har, god mat, sol, härliga stränder, vingårdar. Istället landade planet i Holland som var grått och trist och inte hade lika flashig mat eller stränder. Dem pratade inte ens det språk som hon hade lärt sig. Istället för att sörja att hon inte kom till Italien så lärde hon sig att älska Holland och allt vad det gav henne och lite så är det väl vi borde tänka vad det gäller mycket. Varför sörja det vi inte har när vi kan glädjas åt det vi har.
Bara lite tankar om sådant som berör.
/ Mrsfunky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar