...hur mycket man kan älska sina barn. Kärleken till dem övervinner allt och det finns nog inget jag inte skulle göra för dem. Visst finns det dagar då jag bara vill sälja dem och då jag tappar tålamodet och undrar varför jag ens skaffade barn. Tursamt nog är dem dagarna väldigt få.
Jag förundras istället över hur mycket dem ger mig, kärlek, glädje, skratt, tålamod. Vad vore jag utan mina barn.
N börjar bli stor, är snart åtta år, men kan fortfarande komma och sitta i mitt knä och vill gosa eller krypa ner i sängen på morgonen och bara mysa. Jag hoppas att han vill göra det länge till, för finns det ngt mysigare än att få kramas och gosa med sitt barn oavsett liten eller stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar